ooooh dramaa.

Folk har en tendens att inte tycka om mig, eller vissa människor stör sig på mig.
Pratade lite med en av mina närmsta vänner om det igår, hur det kan bli så, hela tiden.
Jag kan komma in i ett rum och känns föraktet, eller så är det helt tvärtom.
Kanske har det att göra med att jag faktiskt inte brukar förändra mig så mycket.
Jag är mig själv, medans många andra byter skepnad. Det är inte min grej.
Och kanske är det jag som förlorar mycket pga det, men jag orkar inte bry mig
helt ärligt. Fast sedan är det ju oftast tjejer som inte gillar mig så mycket, och det
rör mig inte i ryggen, jag har ändå svårt för att släppa in dem. Det är läskigt.

Ah, just det.
Igår var jag på en fest med X, X & X. Vi hade druckit lite öl & gin n´tonic. Vi hade
spelar charader och spelat gitarr. Iallafall när vi kom till festen så var allt okej. Inget speciellt.
Och som en blixt från en klar himmel bryter värsta bråket ut.
Det visar sig att en kille, på skämt, hotat en tjej med en elpistol, spottat på henne & sagt "jävla slyna"
åt henne. Och X blev totalt förbannad över detta. (med rätt).
Men frågan är hur man tänker? Vem tänker att det skulle vara något jävla skämt?
Och det får mig också att tänka på mig själv, jag låter människor driva med mig.
Ibland kanske lite väl mycket. Men, vissa människor vet verkligen inte vad gränser är.
De tror att deras jävla flabb och vänskapliga klapp på ryggen efter en hård kommentar
räddar en hel situation. Men även ifall man har lätt för att skaka av sig saker, så stannar
allting kvar på ett eller annat sätt.
Var det inte någon som sa igår "Säger man en sak för många gånger så börjar man tro på det"


Allt rinner verkligen inte av.