Give me a part of that, ok?

Score!
"om Du gick på andra sidan gatan skulle jag ta din hand mot ditt förtret, kyssa dig innerligt med slutna ögon och säga dig allt som jag alltid säger, om allt som jag inte kan ge dig, men om du gick på andra sidan gatan, då skulle jag kunna ge dig, allt det som du inte kan få, allt som jag inte får ge dig, Allt som jag alltid ger dig, när det inte var du som gick på andra sidan gatan"

Det är bra då människor skriver dikter som är, personliga. hah.






Ibland har man lite sådär bra vänner som får en
att skratta sent om kvällarna då ögonen är
fruktansvärt tunga. Raymond är en.

it´s not my mistake.

Det har varit lite upp och ner sedan förra helgen. En känslomässig rollercoaster blandat med
feber som kommit och gått. Och mitt i allt detta upptäcker jag till min fasa att jag rasat i vikt.
Jag vill inte gå ner i vikt, men jag har ingen matlust. Och när jag säger att jag inte vill, så menar jag verkligen det.
Har aldrig haft en önskan om att förändras på det sättet. Så nu hoppas jag att jag slutar
vara sjuk, så att jag kan njuta av att äta igen. Mitt liv ska bli normalt igen.
Tycker jag ser så fruktansvärt blek och sliten ut när jag kollar mig i spegeln, det är fan inte okej.

Nu ska det bli ändring på det hela. Snart är det faktiskt sommar, så det borde ju ordna sig.

Pratade med min styvfar igår om Ninja, det känns så bra att veta att hon faktiskt hade det underbart fram tills sista andetaget. Självklart känns det tomt, det är konstigt att vakna utan henne, jag saknar promenaderna och jag vet att till sommaren kommer det bli tusen gånger jobbigare. Hon hängde ju med överallt.

Nu ska jag nog ta ett bad.

and wq say byebye

Om man ska vara ärlig, så orkar jag egentligen inte möta människor riktigt.
Men jag vill inte vara den som är den, jag vill inte vara den som gömmer sig.
Den sista tiden har varit turbulent, på en vecka har jag hunnit säga hejdå
till två personer. En gammal och en ny. Och det har varit lika jobbigt båda två.

Ni vet känslan av att man inte kan vinna, man kan inte ro hem första priset,
hur många guldpengar man än slösar. Och jag vet inte hur man gör.
Jag ser aldrig några negativa sidor med människor, jag ser dem bara inte.

Det ska jag lära mig. Jag lovar.

Ikväll ska jag till en kompis, jag är egentligen sjuk, men som sagt, jag vill inte vara den som är den.
Hell no, ikväll ska jag skratta.

Once more I got fucked.

Det är en smula skrattretande. Livet är väldigt skrattretande. Det ligger där i halsgropen och retar.
Från och med nu ska jag inte släppa in en människa in i mitt liv igen på det sättet. Inte en jävla chans. Jag ska efter det här inte tro på vad en karl säger. För det är ju inte sant.

Får jag bara fråga varför det blir en sådan här

"jag vill inte att du ska försvinna"

Var kommer det ifrån? Var försvann allt logiskt tänkande?

"Jag vet! jag ignorerar en människa, sedan säger jag att det verkligen inte överhuvudtaget fungerar och SEDAN blir jag lite rädd över att jag kanske inte får träffa henne igen"

Nej, detta får förändras nu. Mitt huvud får sätta sig på rätt ställe nu.
Hädanefter ska jag aldrig falla för en jävel igen.

And you don´t know how much this hurts.

Misstag, misstag, oh älskade misstag.
Det är aldrig lätt att ha koll på sitt huvud,
tankarna yr och känslorna gör att allting tar flera
språng, ibland i fel riktning.

Varför är det alltid så?
Att vissa saker kan man inte riktigt kontrollera,
inga handlingar eller ord kan förneka det
faktum att vissa saker ligger bara i vår natur.

Jag satt där och kom verkligen på att mitt liv
har kretsat så länge kring något, kring något.
Och jag har aldrig kännt att det har varit nog.
Som den där drogen som alla pratar om.

Kan det vara så enkelt att vissa saker aldrig
går ur kroppen? Kan det vara så att man ibland
måste bryta en kontakt för att minnet ska få vara fint?
Så att man ska slippa titta tillbaka, minnas allt
som något infekterat.

Kanske måste man säga hejdå för att kunna hälsa något
nytt in i sitt liv? Men det gör så förbannat ont att säga
tyst för sig själv att just nu.. nu får det vara nog.

Och jag hatade verkligen att titta in i ett par ögon
som jag har litat på, som jag har räknat med och
jag hatade att höra den där rösten som alltid har fått
mig att le. Jag hatade att vara där, för jag vet att
antagligen ifall vi möts på stan, på ett café eller på en krog
så är det bara en svag hälsning.

Ni vet känslan av att det måste göras, det måste hända
men man hatar varje sekund av det som faktiskt verkligen
händer i kroppen, vad som händer med tankarna då
man faktiskt bestämmer sig för att vända om och gå.

Det är inte alls så att det var såhär jag ville ha det,
jag ville inte känna att det var detta som var tvunget för
att kunna gå vidare, jag var bara tvungen att förändra och
detta blev utfallet. Detta blev lösningen.

Lösningen? Vad hemskt det låter.
Det har ju egentligen inte varit ett så stort problem,
det har bara varit något som skavt de två senaste åren.
Det har varit .. fruktansvärt jobbigt.

Kanske är det en lögn, men jag tror att allt är över nu.
Vänskapen, den är nu ett fint minne.

Kanske går det att ta upp igen senare i livet.
Vi får se. Vi får helt enkelt se.

say hello, saay hello!

Första dagen på hur länge som helst då jag faktiskt är rätt pigg.
Kom till jobbet och hade faktiskt energi, det var faktiskt ganska fantastiskt.
Dock hände en rätt pinsam och lite jobbig grej på ICA Maxi, jag skulle handla
lite frukost just innan jag kom till arbetet, och då jag hade betalat så gick jag från
kassan, då pep det! En hel morgontrött samling av människor dömde ut mig och
hade väl börjat fantisera ut vilka varor jag snott.
La upp min väska hos tjejen som jobbade i kassan, och hon letade igenom den. Noga.
Efter ett tag blev hon lite illa till mods, kanske eftersom jag inte hade någonting som
tillhörde affären. Men ja, tio minuter senare kom hennes kollega och sa
"äh, gå nu. Du har ju inte snott nåt"
Tack sa jag och gick därifrån.

Frågan är ; tror de fortfarande att jag snott något? Vad tror de att jag snott? 3 kilo köttfärs?
Och var tror de att jag har gömt mina skatter? I trosorna? I Skorna? För i väskan var det
sannerligen inget annat än mina grejer!

Något annat som är rätt roligt är det faktumet att min älskade storebror Mikael kommer till Malmö på torsdag! Det kommer att vara så fruktansvärt fint. Antagligen kommer det att gå sjukligt mycket pengar, men jag får leva fattigt resten av månaden, det är det faktiskt jävligt värt. Hej nudlar, hej lågpriscigg, hej nykterhet.

Nu ska jag pussas!

No words.

Någonstans fanns det en tro på att det ska sluta
kännas som om jag går med stilettklackar på
en kullerstensväg.
Och jag tror det är såhär det känns,
som när man går barfota
över en varm asfalterad väg.

Det gör lite ont, men det är befriande.

when the sun shine.

Jag kan bara säga att det känns som om jag har hittat rätt.